Jag är så glad att jag tog beslutet att åka hem till Sverige igen. Jag har kommit tilbaka till mina underbara vänner, fotbollen som jag saknat väldigt mycket, familjen och ja, den svenska sommaren. Är inte den svenska sommaren underbar. Bra gjort Helena, mycket bra!
.
När jag åkte ner till Spanien var jag nervös som jag vet inte vad och jag hade världens högsta förväntningar. Ganska naturligt eftersomatt jag ska åka och bo hos en helt främmande familj i ett helt främmande land.
Mitt första intryck av familjen var väldigt bra. Jag kom ut till ankomsthallen och där stod hela familjen med en liten skylt som det stod "Helena" på och den äldsta killen hade ritat fina teckningar till mig.
Vi satt oss i bilen påväg mot huset. Barnen var väldigt lugna i bilen och ja, allt kändes så himla bra. Vilken lyckoträff tänkte jag. Jag satt och småpratade lite med pojkarna i bilen och sa "Vet ni vad pojkar, jag har tagit med mig lite presenter till er... och godis" Det sista skulle jag inte ha sagt. Vilket jävla liv det blev. Jag sa att dom fick vänta för det låg nedpackat i resväskan där bak. Efter en timmes bilfärd var vi framme, jag klev ur bilen och tog upp mina väskor till rummet. Jag hade inte ens hunnit ställt ner mina väskor förens den äldsta pojken kommer och säger "vart är godiset, ge mig de." Vid den tidpunkten ändrades min uppfattning helt radikalt. Jag tyckte inte längre att jag haft tur utan tänkte mer "vart fan har jag hamnat."
Den första veckan var helt otroligt jobbig. Allt var så nytt, språket, människorna och hela min vardag.
Redan efter två dagar funderade jag på att boka en biljett hem men det kunde jag bara inte göra. Att ge det en chans var jag iaf tvungen till att göra. Jag hade hört att den första månaden skulle vara jobbig så det hade jag ställt in mig på. När det gått en månad så tänkte jag "okej, nu är uppförsbacken slut.. Hoppas jag. Nu är det nedför" Ack så fel, den andra månaden var lika jobbig som den första, likaså den tredje, den fjärde och den femte.
.
Jag tog kontakt med några tjejer som bodde i Madrid (jag bodde en bit utanför Madrid så jag kunde inte träffa dom ofta alls, tråkigt nog.) Jag var ut med dom min andra helg som spanjor och deras första intryck av aupair livet var helt olikt mitt. Dem sa att dom hade trivts sen dag ett och tyckte fortfarande att det var lika spännande som när dom kom. Det enda jag kunde tänka på var att komma därifrån. Från den helgen så började jag kolla efter en ny familj men det var svårare än jag trodde. Tankarna snurrade i mitt huvud "Tänk om jag kommer till en till familj jag inte trivs med. Det skulle jag inte orka med" så jag var väldigt noga med mitt letande. Allt skulle vara bra vilket var väldigt svårt. Vid ett tillfälle så var jag faktiskt hemma hos en annan familj, träffade dom och barnen. Det kändes helt okej när jag var där men det sista jag hörde från dom var när vi sa "Adios" vid dörren.
Månaderna tickade iväg och jag började sätta upp mål för hur länge jag skulle vara kvar. Det var mycket lättare, tro mig. I februari så bokade familjen en resa till Sverige över valborg och dagen efter jag fick reda på det så satt jag på ryan airs hemsida och bokade en biljett hem till lugnet jag med.
När väl dagen kommit och vi skulle åka hem var jag så lycklig. Jag befann mig hemma i bara 5 dagar men dom var helt underbara. Dagen jag skulle åka hade jag en sådan ångest att jag bara ville bryta benet, eller något, så jag var tvungen att missa planet. Pappa skjutsa mig till ett ställe där mamman, pojkarna och deras farfar hämtade upp mig. Jag öppnar bildörren och säger hej till pojkarna. Den mellersta och lillen var glad över att se mig men den äldsta sa "ska du åka med ett annat flygplan?"
Ja ni hör ju, jag och den äldsta pojken kom verkligen inte överens. Han tyckte verkligen inte om mig (och jag tyckte inte om honom, förlåt. Får man säga så? JA, det får man!) När jag kom och hämtade dom fårn skolan brukade han säga "jag vill inte att du ska hämta mig", "kan inte du åka hem", "du är dum, dum, dum" I början var det väldigt jobbigt och en gång betedde dom sig så dåligt att jag var nära på att börja grina. Även fast jag efter några månader lärde mig att hantera detta beteende så var det otroligt jobbigt. Mellanpojken såg även upp till sin större bror (vilket är ganska förtåeligt) och den äldsta sa till mellanpjken att han inte skulle lyssna på mig och han löd sin bror.
Dagarna innan jag skulle åka hem så frågade jag den äldsta pojken " Tycker du det ska bli skönt eller tråkigt att jag inte ska bo hos er längre?" Dum fråga, jag visste redan vad svaret skulle bli men jag ville höra han säga det. " Helena, det ska bli så skönt att du aldrig mer ska vara här" Jag log inombords när jag hörde detta svar för jag tänkte att det var faktiskt sant, jag ska aldrig mer vara här. UNDERBART!
.
Att gå runt med en klump i magen hela tiden i 5 månader har vart mycket jobbigt. Jag skulle kunna räkna upp hur många gånger jag var glad under dessa månader på två händer. Det var helt enkelt inte min grej men samtidigt så måste jag ju haft väldigt otur. Jag kan inte sluta tänka på hur det skulle bli om jag kom till en bra familj. Hade jag fortfarande befunnit mig i Spanien då? Jag tror kanske det.
När jag var i Spanien så kände jag att jag hade misslyckats ganska så rejält för jag visste redan att mitt största och första mål, att bo i Spanien i ett år, inte skulle uppnås. En klok vän sa till mig "Men Helena, om du är kvar där i 7 månader till och är lika ledsen så har du ju slösat bort 7 månader. Kom hem och var glad istället" Det var just det jag behövde höra för att inse att det är sant.
Nu i efterhand så är jag glad att jag orkade stå ut så länge som jag gjorde och att jag testade. Jag har fått en enorm erfarenhet, blivit mycket starkare som person och sen har jag ju även lärt mig lite spanska vilket inte är fyskam.
.
Det där var en liten kortare resume av min tid som aupair i Spanien. Inte direkt någon rolig historia men somsagt, jag är glad att jag testade. Jag tror inte jag skulle stå ut med att sitta som vuxen och undra hur det skulle vara att åka som aupair. Nu vet jag och kan lägga detta bakom mig. Skönt.